Åter till allvaret

Så var det dags att återgå till den bistra vardagen efter en veckas konstant slöande, ätande och drickande.
Känns sådär kan jag lova. Men det är bara att inse fakta. Idag ska det fyllas upp kylskåp, planeras veckomatsedel, tvätta och sist men inte minst jobba.
För att jag verkligen ska känna att jag lever så rivstartar jag veckan med att jobba min s.k hästvecka!
6 nätter, måndag, tisdag och hela helgen och sen även måndagen.
Måndagen är frivillig, en bytesnatt med min bästis Mia. Då tar hon min fredag när Erika ska flytta.
Som grädde på moset så vaknade jag med ont i halsen också. Man tackar!

Ska förklara lite vad jag menade i mitt första inlägg sen jag kom hem. Jag skrev bl.a lite negativt om skrikande ungar och dansk barnuppfostran.
Vad jag menar är att när man är på semester med sina små barn som kanske inte riktigt klarar värmen och miljöombytet så kanske man skulle bry sej lite mer om dom istället för att bara låta dom vara.
Såg speciellt en familj som sket totalt i sina ständigt ledsna och gråtande barn. Under frukostbuffén så fick dessa små ca 3-4 år klara sej helt själva. Dom gjorde tappra försök att nå yoghurttallrikar, kalaspuffar, juiceglas och annat dom ville äta. Brickan blev tung och vinglig och krasch i golvet.
Bör man inte som förälder hjälpa till lite och kanske t.o.m bära brickan. Barn i den ålder grejar inte det. Nej föräldrarna satt en bit i från och tyckte att dom klarar sej nog.
Det gjorde mej upprörd!

Sen såg jag något som verkligen gjorde mej chockad.
En dansk familj med två små barn sittande i barnstolar, den ena var väl runt året, knappt.
Han var lite gnällig en morgon, ville inte äta och pappan ruttnade totalt.
Han lyfte upp hela barnstolen i benen, högt över hans huvud, gick mot utgången och ställde ner ungen där. Ute och utan att ha minsta uppsikt på honom.
Sen gick han in och fortsatte goffla i sej frukosten. Där ute satt den lilla pojken vettskrämd, ensam och ledsen.
Fastspänd i stolen var han inte heller, stengolv på marken och dessutom var det på måndagen då vädret visade sej från sin sämsta sida.
Ca en kvart satt pojken där och snyftade tyst, jag satt så jag såg honom hela tiden. Och hade självklart rusat ut om han försökt ta sej ur stolen.
Sen kom pappan och lyfte in den kalla lilla pojken igen som om ingenting hade hänt!
Jävla puckon till föräldrar det finns!

Nu tror jag att jag ska sätta mej i solen en stund.