Måndagen den 17 juni och min födelsedag. Ofattbara 53 år sedan morsan stånkade ut mig på Uppsala Akademiska Sjukhus under jubel, sång och hurrarop. Minns det som i går....
Väntar fortfarande på när jag ska bli vuxen, klä mig som en dam i övre medelåldern, lära mig dricka snaps och likörer, använda läppstift och kanske rent av börja röka.
Är det detta året det kommer att ske, tro? Tror inte det, jag är skeptisk.
När man kommit upp i denna ålder så får man börja vara tacksam, tacksam för att man är frisk, att familjen mår bra och är frisk, att man har ett trivsamt jobb, trevliga vänner, att systemet funkar i kroppen, känna sig behövd och nödvändig, har någonstans att bo ja, ni hajjar!
För tillfället är jag extra tacksam och glad att den här lilla filuren numera ingår i Pettssonska Stallet, våran fantastiska Carlos.
Eller inte våran utan Emilie och Jogges lilla guldklimp förstås.
Han ger mig så mycket kärlek!
Är rentav lite kär i honom. Fast såklart...Gustav kommer alltid att vara min number one. Han är och kommer alltid vara min finaste lilla gosegris. Men såklart kan man älska två lurviga varelser.
Allt för nu, nästa gång ni hör något av mig är jag ett helt år äldre och förhoppningsvist kanske klokare.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar