10 år

Exakt 10 år sen idag, minns det som igår. Jag stod som lagledare i Väsbyskolans idrottshall och hejade och langade vatten åt spelarna i damlaget som hade innebandymatch mot Väsby när telefonen i fickan ringde, flera gånger.
Till slut svarade jag, det var mammas och pappas granne som ringde för att tala om att ambulansen nyss hämtat pappa, hon trodde det kunde vara en stroke.
Jag sprang ut till bilen mig och körde som en galning till KS.  Kom en liten stund efter ambulansen.

Pappa var okontaktbar och jag tänkte tanken man inte ska tänka i dessa lägen....hoppas han dör!
Vem vill se sina anhöriga ligga helt borta som en grönsak kanske år efter år? Ingen!
Han piggade dessvärre på sig minimalt, men var halvsidigt förlamad och kunde inte prata. Fruktansvärt!

I knappt två månader levde han, nätt och jämt, tills han slutligen, äntligen fick somna in på Solgården den 24 januari.
Fattar inte 10 år sedan. Usch, vad vi saknar dig!

Lilla fina pappa!