Första natten gick förvånansvärt bra! Hittade till rätt arbetsplats, kom in med rätt portkod, hittade rätt omklädningsrum, hittade rätt avdelning och hittade mina fantastiska kollegor som uttryckte sin saknad efter mig. Är man poppis så är man, mohaaahaa!
Som bonus hittade jag även mina små rara boenden, fast dom uttryckte däremot inte alls sin avsaknad av mig i samma utsträckning som personalen. Kan kanske bero på att jag arbetar på en demensavdelning. Jag var väl helt enkelt bortglömd.
Foten då? Njaaaaa, det funkade men inte mera än så. Att jobba med ständig smärta vette sjutton om jag kommer att palla med. Är väl bara att hålla tummarna att det går åt rätt håll och att min rehabilitering inte stannar upp p.g.a att jag jobbar.
Hade i alla fall inte värre ont än när jag travar runt här hemma (kanske lite då). Men stelt var det och ont gjorde det.
Nu ska jag strax åka till mina två små hjärtan. Ska busa med dom ett par timmar medans föräldrarna ska på klädjakt. Sen är det jobb igen. Orka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar