I går var första träffen med likasinnade med kronisk smärta i kursen som kallas Vändpunkt. Vi blev utrustade med varsin arbetsbok med tillhörande matchande penna.
Det var en blandad kompott med tio människor i olika åldrar, kön, storlekar och hårfärg. Jag scannade av fältet tämligen snabbt och insåg att jag var äldst...? Eller kanske var det möjligen dött lopp mellan mig och en annan med gråa hårstrån, blir nog målfoto nästa träff. Vi behövde nämligen aldrig presentera oss och berätta var vi var för ena eller om vår smärtproblematik, kändes bra.
Jag hade skojat och trott att det skulle vara jag och Agda 82 år men så var det alltså icke.
Flertalet var väldigt unga och jag tänkte stackars satar, så unga och redan kronisk smärta.
Teamet som höll i kursen var mycket bra. Läkaren var toppen! Denna första träff fick vi bl.a lära oss om central smärtmodulering, hyperalgesi, dysinhibition, central sensitisering, vajkalle med smärtbromsen och HPA-axeln.
Inte för att jag tror att jag blir mindre smärtpåverkad av att matas med all denna information som gick in genom ena örat och ut genom andra. Men självklart var det intressant och få förklarat hur kroppen och hjärnan fungerar vid svår och långvarig smärta. Hoppas det inte blir slutprov bara, tror jag är ganska körd då.
I morgon är andra träffen men denna gången med träningskläder på SATS. 9.15 ska jag vara på plats för att få mig en genomgång med en PT som tagit fram ett träningsprogram just för mig. Mina muskler kring nacke och axlar ska bli starkare är tanken eftersom inte diskerna i halskotpelaren fungerar längre. Då ska musklerna runt omkring göra jobbet. Lite kasst kan man säga att musklerna ska vikariera för dom sjuka diskerna.
Fast jag är mest rädd att jag kommer få sju resor värre med smärta efter träningen. Det återstår att se.
Rudolf var också på kurs igår, fast ingen MMR (inte att förväxlas med MMA) som min kurs heter. Han lärde sig lite annat inom anläggningsbranschen och hade varit så trött på utbildningen eftersom han inte är van att sitta still. Som tur var fanns det en skål med godis på bordet som han åt oavbrutet av i hopp om att inte somna.
Idag har jag städat ut julen hos mamma. Städade lite i hela lägenheten för den delen också. Tycker att personalen fuskstädar. Toaletten är aldrig fräsch t.ex och kaffefläckar, skräp på golvet kan det ta veckor innan det är borta. Men såklart gör jag det när jag är där. Mamma har alltid varit väldigt noga med att ha städat och snyggt hos sig och jag vet att hon mår om möjligt ännu sämre att ligga och glo på skitiga golv med fläckar och skräp.
Köpte lite fina tulpaner som hon blev glad över. Hade förbaskat ont när jag åkte hem. Behövs inte mycket för att smärtan ska eskalera.
Tanken var att vila raklång en timme innan middagens skulle fixas. Men det blev ändrade planer då en viss liten Fröken Stella ringde och bjöd med mig på en pulkatur.
Sånt tackar man inte nej till så jag svalde mina fyra värktabletter och for iväg. Har nog inte åkt pulka på 30 år och jag behöver nog inte säga att vi hade jättekul. Älskar att se henne glad och skratta!
Innan jag åkte hem sa jag till Stella att vi kanske kan åka mera pulka i helgen. Då satte hon pekfingret i luften, la huvudet på sned och sa: "Mojmoj, jag tjoj att söndagen blir bäst"
Okej, då säger vi söndag då mitt lilla förståndiga underbara barnbarn.
Näää, kära vänner och ni andra nu ska jag hoppa i säng. Det gäller att vara utvilad inför min debut på gymmet. Blir det flipp eller flopp tro, det är frågan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar