Ny vecka och nya tag som det så hurtigt brukar heta. Den här veckan har jag fyra nattpass, det räcker mer än väl och jag kommer tacka nej om det erbjuds flera. Måste hinna med en liten längre vila emellan jobben. Något som har varit svårt senaste tiden eftersom jag jobbat två nätter, ledig en, jobbat två, ledig en, jobbat två och ledig en. Känner att jag har fått mer ont sista veckorna. Värst är vilovärken och nervsmärtan i nacken och vänster arm.
Jobbat fredag och lördagnatt på mitt gamla jobb i Kungsängen, två otroligt lugna nätter ska tilläggas. Himla kul att jobba med Monica, min gamla vapendragare som jag jobbade varenda pass med under 17 år. Känns som tiden har stått stilla. Enda skillnaden är att då mellan 1991 och 2008 pratade vi mest om våra fantastiska barn. Nu 14 år senare är det våra underbara barnbarn som vi pratar om. Så otroligt himla kul!
Såklart hinner vi prata om annat också som t.ex våra krämpor. Har man som vi jobbat hela våra liv inom äldreomsorgen så är det oundvikligt att inte ha några förslitningsskador.
Alltid lika spännande att på söndagsmorgonen bli varse om dagpersonalen hade ställt om sina klockor till sommartid. Skulle dom komma i tid? Och tänka sig, alla gjorde det och vi slapp stanna kvar och kunde i stället åka hem och sova. Fast nu för tiden då alla har smarta mobiler som ställer om sig själva är ju risken för försovning obefintlig.
Inte alla som har den här utsikten från sitt arbete. Sjöglimt och en himla massa vägmärken, fint värre.
Även fast nattens arbete var lugnt och att vi bara jobbade 9 timmar i stället för 10 är det alltid skönt att få åka hem och kasta sig i sängen.
Dagens gladaste överraskning fick jag när jag masade mig upp vid 15.00-tiden. Rudolf var inte hemma men på diskbänken såg jag att han hade tydligen handlat söndagsmiddag, det vankades tacos. Lite ovanligt val för att vara honom. Men varför hade han handlat så mycket? Hrmmm, kan det vara så att vi skulle få middagsgäster?
Jag blev så glad när han kom hem och berättade att alla mina hjärtan, stora som små var på väg hem till oss på söndagsmiddag. Var så länge sedan, tror faktiskt det bara har blivit en middag tidigare i år.
Snart invaderades huset av ett gäng gullfisar och mitt hjärta svämmade nästan över 💗 Gud vad jag älskar er!
Vi lekte, vi åt, vi myste, vi badade, vi åt glass, vi städade och sen åkte dom hem och då blev allt tyst och stilla igen. Hoppas det inte dröjer lika länge tills nästa gång.
Leandro fick titta på när systrarna badade. Han skrattade högt och verkade inte vara speciellt ledsen över att han inte fick plumsa i.
Hittade som tur var lite hallonsorbet i frysen, det räckte precis till denna underbara trio. Leandro åt med god aptit och sträckte fram den tomma skålen och ville ha mera, lilla älsklingen.
I natt är det åter till arbete efter endast en natts vila. Största utmaningen är att försöka komma ihåg att svänga höger i rondellen eftersom jag ska jobba i nattpatrullen i natt och i morgonnatt: Får väldigt lite pass där nu för tiden. Ser fram emot att träffa bästa gänget igen!
Men innan dess ska jag veckohandla, köpa ett eller kanske två parasoll på Jysk och senare på eftermiddagen ska jag barnvakta två tredjedelar av barnaskaran, längtar.
42 dagar till Turin! Vi räknar ner, längtar, planerar och övar oss på att dricka vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar