Oj, vad händer här då? Inte mycket vad det verkar. Borde döpa om bloggen till "De långsamt döende och bortglömda bloggen?" Fast jag önskar verkligen det skulle finnas någon som kunde hjälpa mig med att göra om headern (heter det så?) Den jag har nu har jag haft i 7 år, minst. Hög tid för nystart, hänt en del på alla dessa år. Jag har bl.a blivit trippelmormor fast det är väl också det enda som ändrat sig annars är det mesta sig likt. Upptäckte till min fasa att jag har samma frisyr fortfarande som på headern för 7 år sedan.
Drygt två veckor sen senaste livstecknet från mig. Har väl inte hänt så vidare värst mycket. Jobbar, sliter, gnäller över min smärta och försöker orka med jobb och vardagen. Sista veckan har min nacksmärta blivit så mycket värre. Jag har svårt att sova, röra huvudet och vänstra armen domnar bort emellanåt. Har ingen styrka i armen alls ibland. Vågar inte lyfta något eller någon eftersom jag är rädd att tappa det. Är väl dags för ett besök på Spine-Center igen, i juni är det 5 år sen jag fick min diagnos och jag visst att den här dagen skulle komma.
En sak är jag oerhört glad och taggad inför. Ingen har väl missat att jag och Anne lyckades dra högvinsten i klubbens biljettlottning inför ESC.
Vi är numera stolta innehavare av varsitt ståplatspaket innehållande biljetter till semi 1 (där Norge tävlar), till semi 2 (där Sverige tävlar) och sen såklart biljetter till Grand final på lördagen 14/5 där vi verkligen hoppas att både Sverige och Norge kvalificerat sig.
Har inte riktig fattat det ännu...att vi är två av dom endast åtta personer från Sverige som ska hålla Sveriges fana högt där nere på golvet. Sätter lite press på oss inför flaggviftandet. Totalt släpptes endast 170 ståplatsbiljetter varav alltså åtta gick till den svenska klubben.
Vi har viftat med flaggor och visat våra vackra fejs i direktsändning förr, vem har glömt Globen 2016?
Ja, jäklars!
I tisdags hämtade jag Alessia och Stella på eftermiddagen. En övernattning var inbokad och vi hade fullt upp med att hinna med allt som vi skulle göra.
Tacomiddag, spabad, lek, pyssel var väl det vi hann på tisdagkvällen. I går startade vi tidigt, Alessia vaknade 6.30. Vi åt frukost och hann leka lite innan vi begav oss mot Bålsta och Trazankojan. Väldigt lite barn i kojan när vi kom men sen blev besökarna fler och fler så vi valde att äta lunch och sen åka vidare till en fin lekpark i Bålsta. Vi hade packat med oss en fikakorg så vi kunde ha picknick i parken.
Älskar Er och er lillebror 💙💚💛 Det som gör mig ledsen, oroad och deppig är att jag i nuläget inte vågar ha ensam hand om Leandro. Vill inget annat. Min smärta i nacken och svaghet i armen gör att jag har svårt att lyfta, jag är rädd att jag ska tappa honom.Var det verkligen den här tråkiga och gnälliga mormodern jag skulle bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar