Nu är jag tillbaka, om det skulle vara så att man är saknad. Har sovit mestadels hela dagen, var helt totalt fullkomligt slut efter nattens arbete. Herregud, ett sånt spring!
Att det tar på både kropp och knopp att arbeta med personer med demensdiagnoser är jag den förste att skriva under på!
Skulle arbetat bara en enkelnatt men blev inringd och vänligt tillfrågad om att jobba i natt med. Sjukdom hos personalen ställer till det i semestertider. Jag tackade ja under förutsättning att få vara på den andra avdelningen denna natt. Det ordnades såklart. Så om några timmar är det på´t igen bara.
Kul att bästa nattsjuksköterskan på norra halvklotet jobbar också, då kanske vi hinner träffas lite, om hennes arbete tillåter vill säga.
Erika och jag har varit på Willys och handlat ett gäng nyttiga middagar, schampo, tvål, frukt, kattmat, havregryn, glass och annat som gör tillvaron värd att leva.
Idag ska vi göra tortellini med rökt skinka, färsk sparris och krämig och säkert alldeles för kaloririk ostsås. Men va fasen.....man lever bara en gång. Hellre dö mätt och glad med krämig ostsås i magen än dö hungrig, tanig och med magen helt ekande tom.
Eftersom jag längtar så förbannat grymt efter Carlos och har inte fått pussat på honom sen i går så slänger jag in en bild på min pluttkorv. Carlos! Kom och hälsa på mig!!!!
Här sitter han i knät hos en gråhårig farbror i färgglad tröja vid namn Owe som är väldigt snäll och håller i favorittuggbenet så det blir lättare att gnaga på.
Haha, den här bilden visade jag i går, jag vet! Men kolla riktigt noga...ser ni att Emilies glass är nästan exakt lika stor som Rolfs huvudknopp? Eller tvärtom, ser ni att Rolfs huvud är lika liten som Emilies glass?
Till sist vill jag tacka för alla fantastiska grattishälsningar i går när bloggen fyllde 4 år.
EN trogen läsare tog sig tid att kommentera, tack snälla Åsa. Fast okej, några hade tryckt på gillaknappen på FB förstås, det gills också! Tack tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar