Italiensk midsommar när den är som bäst!

Häj häj!
Tänk att midsommarafton blev bra trots allt. På dagen frös jag mest och hackade i mig lite sill under tystnad. Rolf hade just denna dag lyckats att pricka in sin TRD-dag. Tysta Rolf Dagen, alltså han pratar inte ett smack. Kanske på sin höjd svarar på tilltal om inte truten låst fast sig helt på kraken. Såna här dagar har han lite titt som tätt.

Efter sillunchen så gick jag och la mig, behövde ladda inför nattens kommande arbete. Sov i tre timmar och vaknade med stel nacke och dregel i mungipan. Rudolf sov också, i schäslongen.

Men efter denna trista start på midsommar blev allt så himla mycket roligare. Vi åkte till Norrboda även det under tystnad fast så småningom så släppte låsningen i hans trut och han började försiktigt rapa ut lite ord här och var.
Carlos var överlycklig när vi kom, han är min sanna lilla glädjespridare.

Emilie och Jogge hade gjort ett gäng supergoda pizzor som serverades med prosciutto och ruccola. Perfekt plockmat att äta i soffan medans vi tittade på matchen.
Här snackar vi midsommarfirande a´la Italien,  så mycket roligare och framför allt godare.

Dessvärre gick det inget vidare för Italien i matchen, Costa Rica var snäppet bättre och vann med 1-0. Italienfolket deppade och jag försökte trösta lite väl hurtigt och utbrast den klassiska Per Elofssonmeningen:
 "Det är bara att bryta ihop och komma tillbaka!" Hjälpte föga...

Nu lite bilder......var så artig, som farmor alltid sa:

 Emilie med underbart gullig bebismage (vecka 29 nu, 81 dagar kvar), Jogge Junior, Jogge Senior och storasyster Paola.

Viva Italien!

Pizzarace! GOTT!

 Carlos brydde sig inte ett dugg. Han är en utpräglad äkta fransos och väntade in den senare matchen då Frankrike mötte Schweiz. Tror han blev en glad hund när Frankrike vann. Eller förresten, han är alltid en glad hund!

Efterrätten signalerade svensk midsommar.  Rulltårta, lättvispad grädde och jordgubbar. Behövs
inget mera, rackarns gott det med.

Klockan 20.00 körde jag hem maken som nu var på lite mera prathumör och jag åkte vidare till jobbet. Kändes skönt att få träffa lite pratglada kollegor och gamlingar. Även fast en tant var skitförbannad för att hon inte fått någon mat på hela dagen......stackars henne. Jag fixade till lite goda mackor, saftsoppa, ett glas öl (efter önskemål) och hon blev inte ett dugg gladare för det. Smörgåsar?? Det är väl ingen mat? Jag ska ha kött eller fisk!
Naturligtvis hade hon ätit men ibland får man inte glömma bort att komma ihåg att det är en demensavdelning jag jobbar på. Man glömmer helt enkelt bort att man ätit.
Piuhhhhh!