35ÅrAvKärlek

Idag är dagen då jag och Rudolf "blev ihop" som man sa på den tiden, 26 juli 1979.  Vi skulle till Mantorp Park tillsammans med massor med kompisar för att titta på någon slags biltävling, typ dragracing. Kan erkänna att jag inte var särskilt intresserad av just dessa biltävlingar
men hängde med ändå. Eller som min mamma skulle uttryckt sig, "det är ett sätt att få tiden att gå"  skoja, så var det inte, på den tiden var man 19 år och gillade äventyr och att festa som alla andra.
Jag åkte med Rudolf i hans vråltrimmade vinröda Amazon med vinröd plyschinredning (herregud!)
och vi lyssnade på Frank Zappas Bobby Brown HELA tiden, den gick på repeat kunde man kanske säga, fast det kan man inte för på den tiden hade man kassettbandspelare i bilen och repeatknappen var vare sig varken påtänkt eller uppfunnen. Men vi spolade manuellt istället så kassettbandet blev utslitet och obrukbart på hemresan. Men då var vi ju nykära och satt och tittade varandra djupt i ögonen i stället, behövdes ingen Zappa i världen då inte.

Alla andra i svänggänget som åkte till Mantorp var ihop med någon så
det var bara typ vi kvar så va fan....tänkte vi...och hamnade i samma tält som vi så osmart och lite lätt salongsberusade råkade placera mitt i en myrstack i någon mörk skog utanför Mantorp.

Vad har hänt sen dess då? 35 år är en lång tid och det har varit upp och ner som i alla andra förhållanden.

Vi har bl.a nött ut fyra soffor och tre sängar, bott i en 1:a, sen en 2:a och sen vid 24 års ålder snickrade Rudolf ett hus till oss och vi hade storhetsvansinne tyckte vissa avundsjuka i släkten, har fått två underbara barn, haft två undulater, fem tv-apparater, 14 vandrande pinnar, nu en fin katt, varit på många charterresor, haft sju bilar, två tält, firat 35 jular ihop, opererat bort blindtarm och bytt knäled, Rudolf har fått fortkörningsböter en gång...i uppförsbacke, varit på Sveriges alla tänkbara Sommarland utom High Chaparall som jag tyckte inte var anpassat för små rara flickor...ehhhhh?, haft tre båtar, forspaddlat livrädd i någon bortglömd otäck fors i Åre (trodde jag skulle dö), hämtat Rudolf otagliga gånger i Bålsta då han somnat på pendeltåget, firat 69 stycken födelsedagar tillsammans, varit på ett otalt antal bröllop på ett var vi bara bjudna som "utfyllnad" och jag undrar fortfarande varför i helvete vi överhuvudtaget gick, varit oroliga tillsammans när barnen växte upp och var ute och "röjde" men det var aldrig någon fara utom en gång som som tur var slutade det bra, vi har varit osams, tjafsat, bråkat men förstås också varit glada, skrattat, tyckt om varandra och haft kul ihop. Annars hade vi nog aldrig hållit ihop så här länge!

Vad har vi nu framför oss då? Givetvis är förhoppningen att få åldras ihop, fortsätta vara friska, fortsätta ha kul, fortsätta att irriteras på varandra, fortsätta leva gott, åka på silverbröllopsresa till
Kap Verde i december och det viktigaste och roligaste... vi blir snart morföräldrar.
Det är det vi längtar mest efter nu, få träffa vårt lilla barnbarn, vilken milstolpe efter 35 år tillsammans!
Mormor och morfar, inget man direkt tänkte på där i tältet tillsammans med Rudolf och 300 myror i skogen när vi var 19 år.

Skulle in med en bild på oss här från -79 men alla gamla album.............. (ja, ungdomar på den tiden fotograferade man med en kamera som hade en filmrulle och när filmrullen var slut efter 24 eller 36 bilder lades den i en påse och skickades till Extra Film och en vecka senare kom bilderna framkallade tillbaka i brevlådan och hade man tur så blev iaf kanske hälften någorlunda bra och kunde klistras in i ett fotoalbum som man vid familjehögtider tog fram och tittade på tillsammans) men som sagt mina fotoalbum är i en låda på vinden och jag orkar inte rota fram dom nu.

Men vi såg ut som nu ungefär fast dra av 30 kg/hydda och lägg till hår med pannlugg på Rudolf, jag hade ungefär samma frippa som nu fast i en naturlig råttfärgad nyans.
Idag kommer han hem efter tre dagar ute på sjön med sina vänner. Ska bli skönt att ha han hemma igen sovande snarkande i soffan, allt blir som vanligt igen. Det är liksom där han ska vara...i soffan. Gräsänklingslivet är kanon någon gång ibland men visst är det roligast att vara två?