LivetÄrFaktisktEnSchlager

I natt har vi sovit som små grisar både Carlos och jag. Carlos sover förresten alltid som en gris medan jag däremot nog sover mer som en propeller.
Vaknade 9.30, inte så konstigt kanske eftersom vi la oss vid 02.00. Vi låg och myste och kliade varandra bakom öronen, eller det var nog mest jag som kliade frallan som njöt i fulla drag. Gosefisen!
Nu har vi kommit in från en morgonpromenad av den längre sorten för att vara utav Carlos. Han satte full fart ner för backen bakom huset och i väg i spåret.
Var ute nästan 45 minuter och han fick så mycket beröm och pussar för han var duktig. Nu har vi ätit frukost i soffan framför Nyhetsmorgon.
Gör mig ingen större brådska hem, nu sover han tätt intill mig här i soffan.

Livet är en schlager! Se den, ni kommer inte bli besvikna, jag lovar. Den var helt fantastiskt och jag grät faktiskt en skvätt (det gjorde dom flesta) när Helen Sjöholm sjöng Aldrig ska jag sluta älska dig...helt galet bra! Älskar den låten!
För er som inte vet så har jag bestämt sen länge att den ska spelas på min begravning, hoppas det dröjer dock.

Och vilket stjärngäng som stod på scen sen då, Helen Sjöholm, Peter Jöback, Johan Glans, Måns Möller, Katarina Ewerlöf, Jonas Helgesson m.fl.
Johan Glans var underbar! Skrattade mycket åt hans korkade skämt, mimik, rörelsemönster och sen så sjöng människan också, bra dessutom. Tänk att vissa människor är bra på allt?
Jag är mållös och som sagt, vill se den en gång till, minst!

Och till sist.....vilka fantastiska pipor Peter Jöback och Helen Sjöholm har, helt magiskt vad bra dom sjunger.

 Vi hade jättebra platser i loge 3, full koll på allt och alla

Dåliga bilder tagna under applådtacket, blev sjukt besviken att det inte bjöds på någon mer trudelutt trots alla i publiken stod upp och klappade....länge, länge, länge. Brukar väl alltid vara så? Att ensemblen kommer tillbaka och river av något igen, eller? Jag ville inte gå hem, fast Rudolf ville. Han hade ont i tänderna, ni vet oxfilén/tandpetaren.

Men till slut så tog vi oss hem via en proppfull spårvagn och språngmarsch till pendeln som vi missade med en jävla minut...
Rudolf muntrade upp mig med en jättelatte från Starbucks som var så förbaskat varm och god så den räckte hela vägen hem till Kungsängen.

Ja, herregud en sån kväll.....