Två saker att berätta för er, båda handlar det om Rudolf. I följetongen "Tandpetare-som-går-av-och- kilar-sig-fast-i-truten-på-R", det som hände när vi åt middag på O´Learys innan Livet är en schlager för ett tag sedan.
Den lilla rackaren har han idag, 12 dagar senare lyckats få bort. Bra karl reder sig själv.
Det var därför han såg lite mindre butter ut och faktiskt log lite när han kom hem från jobbet idag.
Tandpetaren, exakt 12 mm (jodå, han mätte den efter nedkomsten) hade kilat sig fast mellan tandköttet och tanden. Och jag kan förstå att han har haft ont, svullet och dant.
I dag när han cyklade på träningscykeln i väntan på sin träningskompis på gymmet på Wenngarn så släppte han styret!! (tur att cykeln står på platta marken!) och klämde till i truten, och ut kom den med spetsen först.
Mycket bra, fast det som jag funderar på mest är hans simultankapacitet, han cyklade OCH klämde tandpetare i munnen SAMTIDIGT! Lätt att imponeras. Säkert tittade han ut genom fönstret också....
Andra grejen han kläckte ur sig vid kvällskaffet i soffan gjorde så jag höll på att tappa andan och min hjärna skrek....neeeeeeeeeeeej inte nu igen.
Han berättade att han var bjuden på julbord den 3/12. Inga konstigheter tycker ni kanske. Men joråsatte, det är det. I alla fall när julbordet infaller dagen innan vi ska ut och resa. Vi åker till Arlanda 03.30 dagen efter. Inga konstigheter del 2 här heller kanske, men joråsatte....
Jag minns en firmafest en kväll i juni 2000. Dagen efter, även det tidigt tidigt på morgonen skulle hela familjen åka till Kreta två veckor, mor i huset fyllde 40.
Rolf ramlar in, glad som attan och lite väl salongsberusad typ två timmar innan vi skulle åka till Arlanda. Han berättade att dom varit på Lampan och dansat...Lampan? Ja, Alladin!
Trött var han också stackarn, så han skulle "bara" vila lite. Och är det något jag vet av många års erfarenhet så är det att somnar han då, hade vi aldrig fått liv i honom, inte i det läget han befann sig.
Han låg i alla fall i sängen och svamlade osammanhängande...och meningar som "åk ni, jag tar nästa plan" (som om det vore nåt jäkla pendeltåg vi skulle med) , det svamlades om skruvar och muttrar och att lucka 24 i chokladkalendern kanske redan var tom. Vi kom iväg trots allt, men kul var det inte!
Därför blev jag orolig, ska historien upprepa sig? Klart den inte ska, för det första så har han inte alls samma ork och partaja längre och skulle aldrig orka med en helkväll som den kvällen i juni för 14 år sedan.
Jag slutade oroa mig när ha sa att julbordet var på dagtid och att han även kör eftersom han måste ha firmabilen med sig hem innan semestern.
Snacka om högintressant inlägg, sorry! Nu ska jag packa ihop mina lilla Applefamilj och gå och knyta mig. Det är en dag i morgon också har jag hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar