HejÅHå

Ensam och uppkrupen i soffan ska jag försöka få till ett blogginlägg trots noll inspiration och inte ett någe att skriva om. Det händer inte så mycket i mitt för tillfälligt något trista liv.
Varit på jobbet två svängar. Igår på eftermiddagen när sista delen i vår demensutbidning ägde rum.
Fast sen blev jag varse om att det inte alls var sista tillfället, ytterligare en gång i februari är på tapeten. Jippi!
Var kul att träffa kompisarna men själva utbildningen är väl inte den mest upphetsande. Tycker jag kan det mesta, vi jobbar redan så här och sen är allt väldigt luddigt. Tycker även att "lekledaren" som håller i utbildningen inte riktigt fattar hur vi egentligen har det på avdelningarna, hur det är att ha tio boende med långt gångna demensdiagnoser stimmande runt hela tiden. Allt låter så enkelt vilket det definitivt inte är.
Sen att hon pratar med oss som vi vore mindre vetande gör ju det hela inte mycket bättre.

Idag gick jag upp 6.00, då hade jag ändå legat vaken i nästan två timmar. Hatar att ha alarmet på och passa tidiga morgontider. Detta gör att jag inte kan sova alls, är rädd att försova mig.
Jag hade siktet inställt på Förflyttningsteknik på arbetet mellan 8-12. Inte det speciellt upphetsande det heller, men jag säger som mamma: Det var ett sätt att få tiden att gå.
Vad jag däremot inte fattade var när sjukgymnasterna som höll i utbildningen hälsade alla välkomna till denna Introduktionsutbildning för nyanställda....Ehhhhh? Hade jag gått fel tro med mina 36 år inom åldring/demensvården?
Är det något jag kan och är förbaskat noga och bra på så är det just lyftteknik. Vad skulle jag lära mig här, dessutom så tänkte jag såklart bara titta på. Jag är sjukskriven och hade inte tänkt deltaga i dom praktiska övningarna.
Lyfta, vända, hissa uppochner i mobila liften och förflytta dom andra i gruppen fick någon annan göra. Fast det visade sig vid snabbpresentationen att alla var inte rookies inom vården. Var typ hälften kanske som fattade nada. Lärde mig dock EN sak, EN sak som var nytt för mig. Alltid något att hänga i julgranen.

Var trött som en nykläckt bebis när jag kom hem. Somnade bums efter en tallrik fil och sov i två timmar.  Då tyckte Gustav det fick vara färdigsovet och ville ha eskort ut till köket och matskålarna.
 Ikväll är Rudolf på sitt femtielfte julbord. Erika och jag festade på sushimiddag i vår ensamhet och det var så gott.

Jaha! Där ser man, det blev ett inlägg trots allt. Kanske i tristaste laget, men ändå något.
Och sen förstås måste jag visa er dom mina senaste mms jag fått på mina gullfisar: