Måste berätta något fantastiskt kul. I går hämtade jag Carlos så han skulle slippa vara ensam och ledsen. Vi åkte först ner till Frölunda där vi gick en liten, med betoning på liten, promenad typ 100 meter. Anledningen till det var att jag blev nojjig. Det kom nämligen ner en bil på den tomma parkeringen och han som satt i betedde sig något märkligt. Det var något i hans blick som fick mig att välja att skyffla in Carlos i bilen igen och dra iväg snabbt. Kanske var det inbillning, men känslan stämde inte.
I stället gick vi Slottsslingan. Carlos och min favoritrunda. Har inte gått den sen han blev opererad. Men jag blev så himla lycklig. Han fullkomligt sprudlade av energi, skuttade, hoppade, sprang och var som en helt ny Carlos.
Ungefär på det här stället så brukar jag få släpa honom. Ibland har jag till och med fått burit honom. Nej, nu var det långa benet före och FÖRE mig hela promenaden.
Upploppssträckan nu, Frallan med dom nya öppna näsborrarna och med allt löst skrot i svalget bortopererat är FÖRE mig. Fem meter för att vara exakt. Har aldrig hänt tidigare!
Nästan hemma och vem är före?
Det är så kul att se honom. Inget mera flämtade, inget mera kräkande var femte meter efter luft, inget vitt livsfarligt marängliknande skum ur näsborrarna. Han får luft! Han orkar! Han har fått livskvaliten tillbaka!
Nackdelen då? Han tar sådan tid på sig, vill lukta på allt. Han kan ställa sig rätt upp och ner ute och bara dra in luft. Ibland blir det för mycket luft i lungorna, han har inte riktigt vant sig än vad han ska göra med allt syre men han är på god väg. Det tar tid att lära sig andas rätt. Mormors lilla Carlos!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar