I dagarna är det precis ett år sedan jag sa upp mig, tackade för mig och klev ut från demensboendet som jag arbetat på i 11 månader. Ångrar inte en endaste sekund mitt val. Ja, det skulle väl i så fall vara de första veckorna av sömnlöshet, ont i magen och oro och "vad-fan-har-jag-gjort-känslan?". Säga upp en fast tjänst när man är 60-plus!? Behöver vi gå från hus och hem nu?
Men det visade sig så här ett år senare att oron var tämligen obefogad. Jag har haft jobb så det räckt till, vissa månader mer och vissa mindre. Fast det blir i alla fall ett stressmoment, tackar sällan nej när jag blir tillfrågad. Tar det mesta som erbjuds, bara det inte blir mer än fyra nätter på raken. Det orkar jag inte. Enda nackdelen är att det blir väldigt hattigt vissa veckor. Svårt att planera andra saker.
Jobbar en natt, ledig två, jobbar en, ledig en och jobbar två o.s.v. Sånt sliter mera har jag märkt, jag är tröttare än vanligt och sover längre på dagarna. Rynkigare också har jag blivit.
Men med facit i hand så trivs jag ypperligt. Jag går till jobbet, träffar mina härliga kompisar, skrattar, trivs och jobbar såklart. Förhoppningsvis sköter jag mitt jobb bra. Jag behöver inte gå på några möten, inga planeringsdagar, inget kontaktmannaskap, inga ansvarsområden, inte skriva genomförandeplaner m.m. Jag åker och jobbar, gör mitt bästa, åker hem och kraschlandar i sängen. That´s it!
Hoppas verkligen mitt andra år som frilansande undersköterska på natten med 43 års yrkeserfarenhet blir lika bra som det första året.
I natt jobbar jag min tredje natt. Den här gången får jag inte glömma att svänga höger i rondellen mot grannkommunen. Föregående två kvällar har jag svängt vänster mot Kungsängen. Gäller att hålla tungan rätt i mun. Kan vara nog så svårt.
Ha en fin helg!
Själv kommer jag roa mig med bl.a lite hissåkande 😀
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar