SaganOmGustav

Tusen tack alla ni vänliga vänner som på ett eller annat sätt visat sitt stöd nu när vi har det tufft med sorg, saknad och tomhet. Det betyder mycket för mig ❤
Livet går vidare trots det inte kommer vara som förut, det fattas någon här hemma. En liten lurvig kille som var helt fantastisk. Så mycket roligt vi har haft med denna katt! Känns som vi förlorat vårt barn, och det har vi ju faktiskt. Gustav är vårt barn och kommer alltid att vara det.
Han fick ett bra liv trots att starten för honom var vidrig. Tänk att det finns människor som väljer att slänga ut en liten ca 12-veckors kattunge genom fönstret en kall, mörk och regnig höstnatt. Hade inte jag och Jessica jobbat den där natten hade han garanterat inte överlevt.
När vi efter någon dag fick tag på djurplågaren och fick höra anledningen till varför hon kastade ut honom blev jag rädd. Hon hade endast haft honom tre dagar och han jamade hela nätterna och störde hennes nattsömn så till slut fick hon nog! IDIOT!
Ni kan gärna behålla honom, jag vill inte ha honom sa hon helt känslokallt som om det vore en leksak.
Vi räddade därmed kissen från ett instängt liv i en liten etta med en matte som på sin höjd skulle klara av av vara matte till ett gäng myror, om ens det.
Han flyttade in på äldreboendet och levde livet i drygt ett år. Jag och Jessica döpte om honom till Gustav, Katten Gustav ❤
Vi fixade så han kunde gå in och ut som han ville genom tvättstugefönstret på baksidan av boendet. Kommunen som stod som ägare vägrade försäkra honom, onödig kostnad sa socialchefen. Kom senare att visa sig att det var ett korkat beslut.
Gustav satt alltid och väntade på mig innanför glasdörren när jag kom på kvällarna för att gå på mitt nattpass.
Tänker ofta på hur han visste när jag skulle jobba. Hängde med oss på rundorna och myste hela nätterna med oss. Speciell redan då! När jag på morgnarna satte mig i bilen kom han ofta och hoppade in i bilen, som om han ville hänga med mig hem.
En natt när jag var ledig ringde en kollega och berättade att Gustav var jättesjuk, han kräktes, hade diarre och kunde knappt stå på benen.
Jag och Jessica åkte direkt på morgonen (minns att det var snöstorm i slutet av januari -07) till Albano Djursjukhus och där behöll dom honom i fyra dagar för provtagning och utredning.
Jag hade ständig kontakt med kommunens socialchef som efter tre dagar ringde till mig och sa att nu hade inte kommunen råd med mera veterinärkostnader så han beordrade mig mer eller mindre att han skulle avlivas. Jag gjorde då något för första gången i mitt liv.....skällde ut en honom! Har aldrig någonsin skällt ut någon person men nu var det fanimig befogat.
Är du dum i huvudet? sa jag. Du får i alla fall betala för dessa dagar han varit inskriven på Albano.
Och ska vi ta bort en ettårig katt som gör så mycket gott för dom boende på hemmet?
Okej, han ändrade sig snabbt och sa att en natt till...vände det inte så så var det avlivning. Jag hade ju förstås aldrig låtit något sådant ske utan hade löst ut honom själv.
Som tur var vände det dagen efter, han mådde något bättre och veterinären hade hittat vad som var felet, kattsalmonella.
Kostade kommunen runt 12 000:- eftersom han inte var försäkrad.
Nu fick han inte komma tillbaka till boendet på 6 veckor, han behövde någon annanstans att bo tills salmonellaproverna visade negativt.

Resten vet ni.......jag ringde ett snabbt samtal till Rudolf "Jag tar hem Gustav nu!"och såklart blev både han, Emilie och Erika överlyckliga. Dom hade under detta år då Gustav bodde på min arbetsplats blivit matade med berättelser och bilder om hur fantastisk han var. Han var speciell ❤ mycket speciell och kommer alltid vara det.
Efter tre negativa bajsprover skulle han flytta tillbaka till boendet i Kungsängen men vi kom överens med personalen och socialchefen att han skulle få bo kvar hos oss. Hålla på att flytta honom fram och tillbaka var inte bra tyckte vi och dom gamla på boendet hade redan glömt honom.
Vi blev med katt och inte vilken katt som helst utan världens finaste ❤ glädjen var stor och Gustav stortrivdes hos oss. Tror jag de, fyra vuxna betjänter som passade upp honom dygnet runt. Vi skämde så klart bort honom och så har det sedan varit i alla dessa år.
Han var/är vårt allt och efter den starten han hade i livet var han mer än väl värd en familj som älskade honom över allt annat.

Känns fruktansvärt tungt och ensamt nu. Saknaden är enorm. Både jag och Rudolf har gått upp dessa första nätter för att släppa in honom, han sov oftast i uterummet på nätterna. Hejdade mig i natt när jag kom på att han inte finns mer. Jag hör honom komma tassande i trappen, hör honom krafsa på toadörren när han ville dricka vatten ur kranen, ser han springa på gräsmattan o.s.v.
Jag vill inte att gruset i våran säng ska försvinna, det gruset han alltid drog med sig in i sin långa päls när han valde att sova i vår säng och som vi alltid sopade ner på golvet innan vi somnade. Nu ligger det kvar.
Jag har små klomärken på mina lår, på slutet orkade han inte hoppa upp i mitt knä utan drog sig mera upp när jag hjälpte honom. Hoppas dom aldrig försvinner fast det är jag rädd att dom gör.
Det enda jag städat undan är matskålarna resten står kvar och kommer så göra tills vi känner oss redo. Klösträdet som jag köpte första veckan han flyttade in står kvar och som Rudolf fick en smärre chock när det var så stort och högt, skrattar fortfarande åt det. Enda det bästa är gott nog åt Prinsen sa jag. "Han gillar att ligga högt"
Alla leksaker, matskålar, filtar, kattbäddar, halsband, kattlåda (som han knappt aldrig använde) och överallt hittar jag små pälstussar som jag låter vara. Allt får stå kvar ett tag till. Det finns minnen överallt.
Värsta tomheten är på kvällarna då han alltid hängde med oss i soffan och sedan när han satt på golvet framför soffan och stirrade på oss med sina vackra ögon. Det han ville då var att bli eskorterad till matskålarna i köket. Han åt aldrig utan sällskap, hur många gånger har jag suttit på en köksstol och tittat på när han har dinerat? Varje dag, varje natt. Väckte mig ett par gånger varje natt för eskort och sällskap i köket. Bortskämd? Mmmmm, en smula.

Barn är härliga och ärliga. I söndags var alla hemma för att äta middag och få en sista nospuss av Gustav, så sorgligt. Styvmamma Ingrid var också här såklart. Hon och Micke har varit en stor del i Gustavs liv. Han älskade dom och kärleken var ömsesidig. Micke och Ingrid hade alltid med sig godis, räkor, torsk eller skinka när dom kom och hälsade på.
Emilie hade berättat för Stella om Gustav. Att han var svårt sjuk och skulle få en spruta i nacken och åka vidare till himlen och träffa Micke.

När Stella kom in fick jag en minnesteckning hon ritat så fint. Vi åt middag och när dom skulle åka hem sa någon av oss (minns inte vem) "Lilla Gustav" som låg på en utav sina favoritplatser och sov  och Stella kontrade snabbt: Och i morrn ska han döööööö! Såklart skrattade vi lite åt henne, inga konstigheter när man är 5 år. Men så rätt hon hade, öppet och ärligt ❤  min lilla fina Stella.

Är lite sliten och ligger efter sömnmässigt efter helgens arbete. Hade svårt att sova på lördagen och söndagen eftersom jag ville vara så mycket som möjligt med Gustav. Värst var i måndagsmorse när jag kom hem för att sova. Då kom han som alltid springande emot mig och var först till dörren helt ovetande om att han senare på eftermiddagen skulle åka till Mirjam och Johanna för sista gången. Han såg så pigg ut då men skenet bedrar, han var långt i från pigg. Katter är bra på att dölja sin smärta.
Hans njurar fungerade endast ca 20 % p.g.a diagnosen PKD, han hade njursvikt, kronisk hosta, högt blodtryck, var smärtpåverkad, åt knappt, drack massor, kräktes mycket och sov mest hela tiden.
Frågade Johanna en sista gång om vi verkligen tagit rätt beslut och hon förklarade återigen hans svåra diagnos och att vi gjorde helt rätt. Vi skulle aldrig någonsin låta honom lida mer, det är ett ansvar man som djurägare måste ta.

Och nu är han borta, för alltid ❤ men vi vet att han och fina styvpappa Micke har återförenats igen och det känns skönt.

Stellas fina minnesteckning där morfar har fått hår helt plötsligt, eller är det ögonfransar?

Det kommer bli en del bilder på min lilla kille i bloggen framöver eller det har det alltid varit förresten.

I vår gamla trasig dator som står i skrubben finns det massor med bilder från det Gustav var liten bebis. Måste hitta någon som kan lägga över dom på min externa hårddisk. Det har varit ett projekt i 10 år minst, måste på allvar ta tag i det nu. Vill så gärna titta tillbaka på bilderna jag tog på jobbet från 2005 och framåt.

❤

 ❤

 ❤

 ❤

 Fina lilla Gustav

❤

I helgen åker jag och Anne till Vimmerby för att umgås med vännerna i Melodifestivalklubben. Har sett fram emot den här helgen länge, ska bli skönt att få något annat att tänka på. Vi kommer sova fort och lite för lite i morgon innan vi ger oss av i Humlan söderut mot dom småländska skogarna.
Stadshotellet i Vimmerby väntar på oss och det kommer som alltid bli en toppenhelg med massor med roliga grejer och storslaget avslut på lördagen med middag, partajande och uppträdande av än så länge superhemliga artister. Spekulationerna är många, själv hoppas vi på Carola, PH eller Perrelli men tror dessvärre att vi kommer ha fel...i år igen.