GuidadTurBroRunt

Ny vecka och jag kliver på min andra långledighet på raken. Kämpa! I helgen har jag inte gjort så mycket. Jag har mest haft ont, försökt roat maken som haft ännu ondare och sen umgåtts med världens bästa Ingrid. Jag har såklart längtat efter alla mina barn och barnbarn men när vi mår som vi gör är det inget roligt att träffas. Vill må bra och orka leka med dom och jag hatar att gnälla. Rudolf orkar definitivt inte, han är så smärtpåverkad och näst intill orörlig. I morse var han på ytterligare en röntgen, få se vad den visar.

Att röra på sig är alltid bra trots ständig smärta. I lördags gick Ingrid och jag en promenad på dryga 5 km i solen och blåsten runt mina gamla kvarter. Blev nästan som en historielektion. Vi tog en paus på Floristhörnans fina cafe vid Bro gamla station. Ingrid bjussade på kaffe och onyttig men förjäkla god biskvie. Vi satt ute i solen mot husväggen och det var riktigt skönt i värmen.

Sen gick vi vidare genom gamla Bro. Jag guidade Ingrid dock utan paraply med färgglad flagga i toppen. Visade var man som barn genom skolan fick gå i samlad trupp till tandläkare Korduner (en elak kvinna som alla var rädda för), gamla Konsum, Heymans varuhus som sålde allt och lite till eller Grills som vi Brobor kallade det, Posten, Sparbanken, Jonssons Ica-affär, rullebacken, bageriet på Bagarvägen och lekparker där jag med livet som insats åkte livsfarliga karuseller och osäkrade gungor. 

Det är ju helt sjukt att jag bott i Bro hela livet. 

I söndags var vi ute på del 2 av historielektionen. Jag kände att jag inte hann med allt. Blev även då dryga 5 km in på promenadkontot.

Nu gick vi mot Härneviskolan. En skola som är ganska mycket ombyggd och ser inte alls ut som den gjorde på 60 och 70-talet när jag var elev. Men i det här huset, det äldsta på området där jag gick i ettan och tvåan finns kvar. Säkert K-märkt eller så. Visade Ingrid i vilket av klassrummen som en klasskompis kräktes upp lunchkålpuddingen rakt i matteboken.

Det var såna regler i matbespisningen som låg en trappa upp, en vacker trappa i mörkt trä ledde oss upp till mattanterna, skramlet och dom blåa eller vita plastmuggarna vi drack ur.  Vi fick inte lämna något alls, var tvungna att äta allt och mattanten med vitt förkläde och litet vit mössa på huvudet gick runt i matsalen och kontrollerad att vi åt. Snälla Svea....kan jag få lämna?! var frågan som ställdes väldigt ofta av många barn där i matsalen.

När Svea fick frågan kom hon raskt fram till bordet, pekade med pekfingret mot tallriken och hade man tur, extrem tur så kanske man fick lämna halva potatisen eller en tredjedel av pölsan. Svea svarade alltid vänligt men oftast blev det ett nej och då blev det plan B istället. Svea var omtyckt och rar men såklart ville hon att maten skulle ätas upp.

Plan B var "hålet" i väggen, en liten lucka i järn som fanns utomhus i fasaden under vårat klassrum. Där stoppade vi servetter med mat från matbespisningen som vi inte gillade. Gick endast att genomföra när det var regnväder och vi hade gummistövlar på fötterna, där fick paketen med pölsa, picnicbog, leverbiffar och annat vi inte gillade plats. Lyckan var när någon kompis hade gipsad arm och helst då vilande i en mitella...vet ni hur mycket mat det ryms i en mitella? Visade såklart detta hål i väggen för Ingrid, glömde kolla om leverbiffarna låg kvar.

Även platsen där själva första frieriet från Rudolf ägde rum en höstdag 1969 visade jag. Bergsknallen där jag stod i min hemvirkade rosa/vita keps fanns inte kvar, ej heller den daggmask han slängde på mig och som träffade mig rätt i munnen. Han har inget som helst minne av denna maskincident och hävdar fortfarande att jag hittat på allting. Så är givetvis inte fallet, det hände där och då. Masken hamnade i mungipan och jag är väldigt glad att jag inte bet i hop munnen....urk! 

Kärleksfull redan som 9-åring och 10 år senare var vi ett par och han har som tur är inte kastat någonting alls på mig sen den dagen.

Byggnaden där jag tillbringade min mellanstadietid finns inte kvar. En platt länga med tre klasser i rad, 4A gick längst till vänster och det var där magister R tog ut sina aggressioner genom att bl.a slå pekpinnen i svarta (gröna) tavlan så den gick i bitar. Hände ganska ofta, röd i ansiktet blev han också. Tror han var mer eller mindre röd i ansiktet jämt. Pojkarna fick inte kalla Lars för mesen för det var en fågel sa han också. En sak som Ingrid K, min andra Ingrid som jag gått i skolan med sen ettan och jag pratade om i höstas var att när vi hade gymnastik, ja det hette så på den tiden. Då kom denna magister R alltid in i vårat omklädningsrum efter lektionen för att "kolla" att vi duschade?! Han slog sig ner på en bänk och satt där tills alla var klara. Killarna behövde tydligen inte alls kontrolleras om dom duschade. Tror inte det riktigt hade fungerat i nutid. 

På tal om dusch, när jag gick i lågstadiet fick vi varannan vecka på fredagar gå dom 100 meterna till brandstationen. Den är riven sen många år tillbaka. I källaren där fanns en bastu....en bastu med duschar.. lyx! Där jobbade mesens...nej, sorry Lars mamma som baderska. Hon skrubbade oss rena och sen fick vi basta. Pojkarna blev skrubbade dom andra veckorna då inte flickorna var där.  

Norrgårdsvägen 1 eller Norrgärdet 1 som det hette först. Högst upp på gaveln bodde jag tills jag var 7 år. En liten tvåa med snedtak. Ingrid K bodde längst ner till höger i en trea. I källarvåningen fanns ett konditori där vi barn oftast blev lurade. Det såldes godis och tanten som jobbade där hade noll tålamod när vi skulle välja. Hon slängde bara i det hon tyckte och vi blev lika besvikna varenda gång.

I gamla Bro fortsatte jag min guidning och visade var mina gamla barndomsvänner bott och på vilka fyra adresser (fem med nuvarande) jag har bott. Berättade om Scotte-cupen som ägde rum varje år. På den tiden fanns det en hockeyrink vid Härneviskolan. Vi flickor fick inte tillträda isen utan var förpassade till en grusig och slarvigt spolad is utanför rinken som gjorde att våra skridskor blev ganska dåliga. Anledningen var att vi hade taggar på våra skridskor som tydligen förstörde isen för pojkarnas åkning. Scotte-cupen var en intern turnering där lagen var uppdelade så som man bodde i Bro. Pojkarna på Murarvägen (dom var duktiga!) spelade i Murarna, dom på Snickarvägen hette Snickarna sen fanns det Målarna och säkert flera andra lag. Råbyområdet var ganska nybyggt då och även dessa vägar var representerade. Örnstigen och Örnarna minns jag, tror även Pilarna från Pilvägen fanns representerade. Hjälp mig, Åsa S, Kerstin A, Ingrid K och alla ni andra som var med på den här tiden!

Det såldes varm saft av mamma Scott som gjorde att vi höll värmen när matcherna spelade. Sven-Pelle kom alltid i bar överkropp och tofflor på fötterna fast det var mitt i vinter. Tror inte han köpte någon 50-öressaft av mamma Scott.

 Eftersom det inte finns något söndagsöppet café så bjussade Ingrid på fika hemma hos henne efter vår promenad. Vi passerade på väg hem till henne Råbyskolan där hon jobbat i flera år som lärare och passade på att kika in i sitt gamla klassrum.

Vi har väldigt mycket mistel här i Bro. Många som inte vet vad mistel är och tror att det är fågelbon.

Och därmed var dagens historielektion slut, nu ska jag gå ut på en liten promenad. Just ja! I ettan gick jag  i skolan på lördagar också....sug på den ni!