LivsteckenOchMassaGnäll

Nämen om man skulle ta och blogga lite? 10 dagar sen ni fick något livstecken från undetecknad.
Sanningen är den att jag har faktiskt inte öppnat locket på datorn på alla dessa dagar. Blippar mestadels på Iphonen men gillar inte att mobilblogga. Ser för dåligt för sånt.

Jag har inte gjort så mycket under min bloggfrånvaro mer än att vi var i Kivik hela helgen. Mer om det vid ett senare tillfälle. Kul som alltid hade vi i alla fall och jag kom hem 2 kg tyngre.......

Har fått veta att det finns inget mer att göra i nuläget med min konstanta smärta och inskränkta rörlighet i halskotpelaren. Det är som det är, diskerna har sagt upp sig som stötdämpare mellan kotorna. 40 år inom äldrevården och här kom beviset på det, är givetvis också en ålderskrämpa vilket jag har svårt att fatta. Är jag så gammal? Känner mig långt i från färdig med livet.

Jag ska nu helst försöka acceptera min konstanta smärta även fast jag vägrar inse att det är så här jag kommer ha det nu och i all evighet. Nu gäller det bara för mig att hitta ett sätt att hantera smärtan.
Nästa vecka ska jag träffa en rehabkoordinator och jag hoppas såklart att det ger något.
Min nya medicin fungerar hyfsat men jag är aldrig helt smärtfri. Dessutom så blir jag trött. Så trött att jag tvärsomnar i soffan en stund efter jag tagit tabletten. Inte alltid men nästan.
Igår var min plan att jag skulle pluppa upp som gubben i lådan på vårat nattmöte på jobbet, bara så där. Kan väl alltid glädja någon med min närvaro tänkte jag....eller kanske inte?
Vaknade 20.00 i soffan av att Rudolf snarkade i andra soffhörnet....ja herregud vilket liv. Två dönickar i varsin hörna.
Vågar inte ta tabletten på morgonen om jag ska träffa mina barnbarn, vore just snyggt om mormor somnade mitt i leken. Orkar inte vara igång hela dagarna heller, är mest trött jämt.

På tal om barnbarn, det är just dom som håller mig vid ganska hyfsat humör trots värken. Men det stör mig något så fruktansvärt att jag alltid kommer vara en mormor som klagar på värk. "Var försiktig, mormor har ont!" har Stella redan hört minst 100 ggr,  så pass så hon också har sympationt i nacken. Hon frågade en gång när vi facetimade om jag fortfarande hade ont i nacken. Hon är 3 år och börjar redan checka av mormors hälsotillstånd. Ledsamt..

Jag vill vara med och leka, ligga på golvet och busa, bygga kojor, lära Stella åka skridskor, lyfta upp  dom, ja jag kan till och med tänka mig att åka pulka tillsammans trots att jag avskyr vintern.
Kommer inte kunna göra ett dugg av detta skulle jag tro. Läsa böcker i soffan fungerar i alla fall, jag får helt enkelt bli sagotant. Hur kul är det?

Slut på gnället, nu ska jag dricka kaffe och lägga mig i soffan och glo på tv. The same procedur as every day.........