Efter sju stycken veterinärbesök på två månader innefattande jobbiga besök för Gustav, blodprover, urinprover, röntgen av lungor x 2, blodtrycksmätning, ultraljud av hjärtat och idag ytterligare ett på njurarna fick vi till slut Gustavs diagnos.
Han har en medfödd och ärftlig sjukdom som förkortas PKD, Polycystic Kidney Disease.
Vilket innebär att att det bildas cystor på njurarna som växer sig större med åren och till slut leder till njursvikt. Cystorna finns redan vid födseln men förstorade njurar och och njursvikt brukar komma vid ca 7 års ålder. Så tack gode gud att Gustav inte insjuknade förrän vid 14 års ålder. Prognosen är dålig, finns inget att göra mer än att ge smärtlindring. Så fruktansvärt sorgligt ❤
Veterinären utbrast OJ, HJÄLP! när han såg hur njurarna såg ut på skärmen. Tänk er massor med såpbubblor i olika storlekar på dom små kattnjurarna, proppfullt.
Symtomen stämmer in precis på Gustav:
- Ökad törst och urinering
- Minskad aptit
- Viktnedgång
- Högt blodtryck
- Depression
- Allmänt dålig kondition
- Extrem trötthet
Vi har även fått redan på att Gustavs mamma eller pappa är perser, eftersom PKD enbart drabbar perserkatter. Han har alltså ärvt sjukdomen från en av sina föräldrar som var/är bärare av sjukdomen.
Vidare trodde den andra veterinären som kom med sin ambulerande ultraljudsmaskin ganska säkert att Gustavs andra förälder är norsk skogkatt (heter visst inte skogskatt har jag lärt mig)
Nu är det 100 % fokus på våran lilla kisse som gäller. Lugn och ro, bara favoritmat, räkor, torskrygg och massor med godis. Kel, mys och noskli som han älskar och såklart försöka se till att han inte har ont. Nu börjar en mindre fajt att försöka få i honom den flytande medicinen. Två olika, en för smärtan och en för blodtrycket.
Vi hoppas att vi får ha kvar honom länge till men vi vet ju inte alls. Och självklart kommer vi inte låta honom lida när vi märker att han blir sämre ❤ Ledsamt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar