Kul att ni gillade början på årskrönikan, då kör vi del 2. April månad var en deppig månad. Jag och många andra började bli less på Covid-19 trots att eländet bara hade börjat. Jag hade inte för en sekund någon tanke om att den skulle bli så här långvarig som den blev. Tror vi var en del som tänkte att det är nog över efter sommaren.
APRIL:
Det blev besöksstopp på landets alla äldre och trygghetsboenden. Vilket innebar att alla våra äldre blev helt isolerade. Min mamma tyckte som alla andra att det var hemskt och jag tror inte hon riktigt förstod allvaret med pandemin. Hänger man inte med i nyhetssändningar så blir det svårt att förstå. Självklart tyckte jag det också var tungt. Mamma blev svår att nå eftersom hon oftast inte klarade av att svara i telefon när jag ringde. Ibland hjälpte någon personal henne att ringa mig men dom gångerna var lätträknade även fast jag bad dom göra det. När jag väl kunde prata med henne märkte jag att hon var lite förvirrad och jag fick förklara för henne om om om igen varför jag inte kunde hälsa på. Jag försökte handla som vanligt åt henne och bestämde tid med personalen som kom ner och hämtade kassen. Funkade det med som tur var.
Vi vårstädade lekstugan.
Jag utökade mitt hobbyodlande och satsade på körsbärstomater också.Vilket visade sig vara en rejäl inkomstkälla.
I påskas hade vi en liten enkel familjemiddag UTAN vare sig sill, lax, ägg och annat som hör påsken till. Det mest chockerande var att det förslaget kom från Rudolf!? I stället åt vi räkor till förrätt och en mycket god torskrätt till varmrätt. Påskharen hade busat och hängt upp Stellas och Alessias påskpresenter och påskägg i plommonträdet. Det tyckte dom var kul!
Men april månads roligaste händelse var i alla fall när Emilie och Jogge berättade att dom väntade sitt tredje barn och jag blev lite lätt chockad men väldigt glad såklart. Så himla roligt!
Fast det var egentligen Stella och Alessia som skvallrade först när dom kom till oss den här påskdagen. Jag var i köket och fixade med något, resten av familjen satt ute på verandan i vårsolen. Stella sa åt mig att komma ut för mamma hade en överraskning. Jag svarade snabbt: Va? Har mamma en bebis i magen? Och tjejerna svarade JA i korus. Hahahaha, det var kul. Inte för att jag kände på mig det, jag vet inte varför jag svarade så. Vi firade med lite prosecco som Emilie fick stå över, hade inte förberett något alkoholfritt.
Vi byggde en del nya boplatser och slog i våra huvuden så det blödde vid in och utpassage.
Lite på impuls och för att stilla den pågående coronadepressionen slog vi till på ett spa-bad. En välbehövlig 120-årspresent till två utslitna, utarbetade gnällspikar med ständig värk och stela muskler efter dryga 40 år av hårt kroppsarbete. Det var vi värda! Vi fyllde vatten i det senare så Rudolf behövde inte utöva varken torr eller klädsim.
MAJ:
Jag hängde med Emilie och Stella till stallet. Höll mig på välbehövligt avstånd eftersom jag både är allergisk och livrädd för dessa stora djur.
Rudolf påbörjade markarbetet där spabadet skulle placeras.
Och sen en vacker dag så kom det flygande över grannens garage och jag höll andan. Hade blivit så tråkig stämning om det skulle landat på fel ställe. Men allt gick bra och min migrän försvann på ett ögonblick.
Hej Lemurer!
Vi smög i väg till Österlen över en helg. Sträntemölla Naturreservat fick sig som vanligt ett besök av oss, denna gången med distans. Är så fint där, gick ända till ensamma trädet innan vi vände och gick tillbaka igen.
Mycket skoj får man se när man jobbar ute på nätterna. Två fripassagerare, vildsvin och ganska döda som tur var. Gud, vad vi skrattade Ruth och jag!
Härligt Carlos, snart får du ett till litet syskon! Gör vågen!
Juni månad började med att jag sa upp mig. Att jag som inte ens hade ett nytt jobb och oroar mig för allt sa upp mig? Ofattbart! Men jag hade en bra känsla, jag hade nämligen haft två anställningsintervjuer. En telefonintervju och en vanlig face to face. Kändes bra, tyckte jag briljerade med mina kunskaper och långa erfarenhet. Och visst blev dom imponerade! En vecka efter jag sagt upp mig ringde chefen och erbjöd mig en 66.72 % nattjänst med start 1/9. Jihaaaa!
Men samtidigt den där morgonen när jag kom hem från jobbet den 2 juni hade jag fått ett sms från min bror där det stod: Är på Danderyd, ska flyttas till hjärtintensiven. Åkte ambulans i natt, hade 25 i puls.
Hemskt! Men som tur var gick allt bra och kraken kryade på sig efter 10 dagar på sjukhuset.Men att få en massiv hjärtinfarkt bara så där tar på krafterna. Han var både svag och sjukskriven länge.
Vi åt glass i stora lass som man ska göra på sommaren
I mitten av juni började det dra i hop sig till min födelsedag. Jag hade länge planerat att vi skulle åka till Österlen och låna Åkes och Evas gårdshotell (där vi alltid bor för övrigt) Men p.g.a pandemin så var rekommendationerna att man bara fick resa 2 timmar bort. Och ska man till Skåne får det gå undan om man ska hinna fram på 2 timmar. Men några dagar innan vi skulle åka kom då detta glädjande besked och vi kunde packa in oss och åka på dom vanliga 7 timmarna. Självklart var vi symtomfria!
Vi hade några mysiga dagar tillsammans. Men lilla familjen stannade bara i två hela dagar så vi hann inte en bråkdel utav vad jag hade planerat. Men jag hoppas att Stella och Alessia tyckte det var kul ändå och min förhoppning är att ta med dom till Kivik någon annan gång. Finns så mycket kul att se och göra där. Och atmosfären, lugnet och klimatet är bara så skönt. Ingen stress bara mys och egentligen behöver man inte göra så mycket. "Bara vara" är ett bra och väl fungerande uttryck i dessa stressiga tider anser jag.
Världens bästa Ingrid är för rar. Utav henne fick jag bl.a i födelsedagspresent en hotellövernattning med brakmiddag på Steam Hotel i Västerås. Fick flera andra otroliga presenter av "galningen" ❤❤❤ också.
Vi badade, drack Aperol och bubbel och levde lajf. Hade ett underbart härligt dygn med Ingrid. Återigen STORT JÄTTETACK!
I Coronatider får man brickfrukost. Hur bra som helst, fick en liten meny som man fick välja ifrån. toppenbra och gott!
Men juni månad var inte bara tjo, tjim och glädje. Jag hade länge känt att jag inte mått så bra. Hade tungt att andas emellanåt, blev lätt flåsig vid minsta ansträngning, hade ingen ork och ont över bröstet ibland. När jag låg på sidan i sängen kände jag hur hjärtat slog i madrassen, obehagligt! Men som den idiot jag är gick jag inte till doktorn förrän efter ett par månader. Allt tack vare Owes hjärtinfarkt, den blev en ordentlig tankeställare för mig.
Jag fick en utskällning av doktorn när jag väl kom iväg. Diagnosen var som många andra högt blodtryck, kärlkramp och något litet avvikande på EKG vilket i sig inte behöver betyda något allvarligt mer än att det just är avvikande. Men det bör kollas såklart. Remiss skickad för ett arbets-ekg. Men där slarvades det hos doktorn för jag har ännu inte varit iväg och gjort någon test. Min remiss glömdes väl bort trots jag påminde tre gånger. Men nästa vecka är det dags, 7 månader efter jag var hos doktorn, kallelsen kom häromdagen. Nu går jag alltid med min Nitroglycerinspray i fickan. Får lite lätt panik om jag råkar glömma den hemma.
Därav anledningen att jag numera helst inte vill vara själv med mina barnbarn. Är rädd att få så där ont och att inte sprayen hjälper. Dom är för små för att utsättas för sånt. På etiketten på min nitrospray står det att om inte två doser hjälper ska jag omedelbart ringa 112. Känns sådär och jag överreagerar säkert.
Jahapp! De var 2:a kvartalet av årskrönikan. Hintar om att resten av krönikan kommer ni få vänta på. Efter 11 års hårt användande sjunger min älskade Mac Book på sista versen och samarbetar inte alls. Jag avskyr när bilderna inte vill flytta sig dit jag vill. Började på det här inlägget för ett dygn sedan och nu är det klart. Har såklart inte suttit i 24 timmar men nästan...typ.
Ha det bra! Kommande inlägg har jag något roligt att berätta...kanske!
Godnatt!
Ewa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar