VärstaDagen

Det går inte att sova. Bilderna spelas upp som en skräckfilm på näthinnan när Carlos plötsligt faller ihop på verandan som en lealös vante. Jag skriker "gör något" och Rolf sätter omedelbart i gång med återupplivningsförsök.
Han kämpar, ropar Carlos, dunkar, gör Heimlich, gräver i munnen, håller honom upp och ner, bankar och bollar med honom fram och tillbaka. Inget händer, han ligger helt stilla, andas inte och hans ögon stirrar bara. Jag får panik, det var så fruktansvärt att se det hela och jag vet att jag tänkte att det här är inte sant, jag drömmer. Ska jag ringa till Emilie och säga att Carlos är död nu eller?

Jag hör Rolf säga "nej det går inte" medans han en femte gång försöker öppna hans mun och leta ytterligare en gång efter vad som täpper till andningsvägarna.
Då plötsligt hör jag hur han drar efter luft, min lilla Carlos andas och han ställer sig försiktigt upp och darrar.
Han står länge, stilla, andas och tittar på sin hysteriska mormor som gråter och skakar. 
Och den känslan att få lägga sig bredvid honom därute på verandan och bara krama om honom, obeskrivlig. Han lever!

Det var dom absolut värsta minuterna i mitt liv att se denna lilla kille som är mer än mitt allt ligga där och vara död.
Jag tror han faktiskt var över på andra sidan och vände, det sa även veterinären jag pratade med senare.
Ville höra med henne om vi skulle åka in och kontrollera honom eftersom han är relativt nyopererad. Hade Rolf kunnat skadat något i halsen eller knäckt renbenen eller så. Frågorna mina var många.
Veterinären och hennes svar gjorde mig lugnare.

Det som jag undrar över är hur dessa små kattmatssmulor, inte ens hela kulor, han slickade i sig när vi kom hem kunde täppa till så? Han får alltid "städa" smulorna vid Gustavs matplats, han gör så jämt det första han gör när han kommer till oss.

Tack Rolf, du räddade livet på Carlos!