Har i två dagar utsatt mig för två extrem smärta i kombination av en avvärjd panikattack. I går var jag hos tandläkaren för att påbörja en rotfyllning. Trodde utan att överdriva att jag skulle dö, fy fan vad jag hatar det.
Ligga där med munnen full av alldeles för stora grejer, en strålkastare rätt i fejset och det värsta av allt...en illaluktande gummiduk täckt över munnen. Jag kvävdes nästan och sen såklart kliar det
överallt också, på näsan, i mungipan och på kinden. Gaaahhhh!
Sen tyckte tandsköterskan att jag även skulle behöva en bitkloss? att "vila" käken på. Denna bitkloss på 4-5 cm gjorde att jag inte kunde stänga munnen. Kände mig som en krokodil. Jag måste få "vila" käken någon sekund genom att stänga munnen en aning då tandläkaren eventuellt vänder ryggen till. Sköterska lydde mitt hesa: Ta bort den!
När dom stoppat in halva klinikens attiraljer i truten på mig så var jag exakt 2 sekunder från att resa mig, slita ut allt dom stoppat in i munnen på mig och gå ut därifrån för att aldrig någonsin komma tillbaka. Paniken var nära.
Men jag sansade mig och låg kvar, andades, tänkte på roliga saker och försökte skärpa till mig. En timme senare var det klart...FÖR DEN HÄR GÅNGEN. Ska alltså genomgå en kvävning modell gummiduk ytterligare en gång. Snällt att jag får uppleva julen i alla fall, fick tid den 12 januari.
Trodde han skulle göra klart allt, men tandjäveln hade förstås fyra rotkanaler och då tar det tid förklarade tandläkaren. Mmmm. märkte det. Tänk om jag behållit bitklossen...i EN timme.
Ingenting kändes eller gjorde ont, jag var totalbedövad i hela skallen. Och det är inte någon eventuell smärta jag är rädd för tycker bara hela grejen är så otrevlig. Sen är det lite kul att tandläkaren förväntar sig att man ska svara på frågor som han ställer under tiden. Hur skulle det gå till med truten full med grejer?
Var slut som artist när jag kom hem och sov ett par timmar med dreglande mungipa för att sedan tillsammans med en kollega representera nattpersonalen på ett anhörigmöte vi hade på jobbet. Mötet gick fint och vi fick en del frågor från dom få anhöriga som var där. Men som dom proffs vi är med decennium av erfarenhet inom demensvården briljerade vi i kapp. Inga konstigheter alls.
Idag var det då dags för stötvågsbehandling chapter 1. Skulle varit i morgon i Kungsängen men det bokades av då maskinen gått sönder. Som tur var fanns räddningen närmare än jag trodde, nämligen i Bålsta. Tack Catta för tipset.
Dessvärre så var det inte speciellt uppmuntrande ord jag fick. Jag har gått alldeles för länge med min inflammation och han var lite lätt skeptisk till om det skulle bli någon förbättring med stötvågsmanicken. Men självklart värt att prova.
Själva behandling var smärtsam! Satan i gatan vad ont det gjorde när han sköt med den pistolliknande grejen på min inflammerade, svullna och röda knöl bakpå hälen.
Stötvågsbehandling går ut på att man med tryckvågor skjuter sönder den skadade vävnaden, brosk och annat och kroppen reagerar med att öka blodcirkulationen och reparera sig själv, eller något liknande.
Efter behandlingen så skulle jag med all säkerhet få ännu mycket ondare och tänk vad rätt han hade.
Eftermiddagen och kvällen har jag varit ynklig, legat i schäslongen och stoppat i mig Alvedon.
Fyra behandlingar återstår, med en veckas mellanrum. Hoppas, hoppas att det hjälper mig.
Nu kommer det fyra bilder, scrolla inte ner om du har fobier för fötter. Det kommer två närbilder på min högertass. Men jag ville bara visa er hur min onda knöl ser ut på hälen och idka lite medlidande. Tänk dig då att det skjutits tryckvågor rätt in i denna svullnad....AJ.
På tal om annat, gullig tröja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar