DärFöllDomen

Hoho! Har jag några läsare kvar eller har ni ledsnat på min frånvaro?  Hur som haver har jag nyss stämplat ut från det lågavlönade arbetet som nanny till mina barnbarn. Men alla pussar och kärlek från dessa gullfisar är såklart värt mycket mer än alla pengar i världen.
Vi har haft så kul och det har gått så bra men såklart erkänner jag att jag är inte 30 längre. Visst blev jag trött ibland, Stella är ett yrväder, ständigt på språng och ett tag i går kväll frågade jag mig själv om mina barn någonsin var så här aktiva som Stella är just nu i den charmiga knappa 1,5-årsåldern.
Men hon är helt fantastisk, bara glad och aldrig ledsen utom i går kväll när hon inte ville somna.
Efter fyra försök så kapitulerade mormor och moster totalt och halvtimmen som följde höll hon en show som hette duga.
Lite lätt trötta låg vi utslagna i varsin soffa/fåtölj  när modern till barnet i fråga kom hem vid 21.00.

Idag var jag på Sophiahemmet för läkarbesök på fotkirurgmottagningen. Startade min resa med god marginal, väldigt god till och med. Pendeltåget var inte som jag befarade försenat trots 11 minusgrader. Inte heller tunnelbanan hade spårat ur eller drabbats av snöstorm eller lövhalka.
Anlände till centralen 1, 5 timme före den bokade tiden hos doktorn. Hann på så sätt impulshandla två blommiga tunikor på Dea Axelsson på hörnan där vid Drottninggatan eller vad det heter (var bara likasinnade tanter i plus 50-åldern i butiken samtidigt som jag, är det en tantaffär?) Men nu när jag kom hem tycker jag mest dom är pyjamasblommiga och lite sisådär. Få se om det blir en returresa för att lämna tillbaka dom.

Sophiahemmet var en trevlig inrättning, gammalt, fint, välbevarat och med bara gamla vackra möbler och tavlor i det ombonade väntrummet. All personal hälsade artigt och jag kände att det här stället gillade jag.
Hann även med att dricka en kopp kaffe och äta en skinkmacka innan i den lilla fina cafeterian i hus A för det ansenliga priset av 60:-, billigt.

Domen från doktorn som utbrast OJ! när jag slängde upp fossingen i hans knä var som att dra ner rullgardinen. Han klämde på knölen och hälsenan och sa efter fem sekunder domen som jag minst av allt ville höra: operation. Han vill operera för annars kommer jag aldrig bli bra och förklarade sen lite väl ingående hur det kommer gå till. Typ "man cuttar av hälsenan, skrapar bort det inflammerade och fäster sedan hälsenan med specialgjorda klamrar i hälbenet..."
Tre veckor som man absolut inte får belasta benet och sen en lång rehabilitering på ca 6 månader. KUL!? ICKE!
Jag har inte tagit ställning än, men det lutar åt att jag måste göra operationen. Men bara om jag får vänta till efter 15 maj.
Vägrar stå sex kvällar i rad i Globen på kryckor, det kommer inte att funka. Slänger naturligtvis inte mina dyrt inköpta ESC-biljetter i sjön bara för att hälsenan och jag är osams.
Jag fick välja själv om jag ville bli sjukskriven i dagsläget, men jag vill jobba. Så sorry mina kollegor, familj, vänner och ovänner jag kommer fortsätta att vara grinig, sur och ha ont.
Sen blir det väl till att ansöka om hemtjänst, hur i helvete ska jag kunna överleva i flera månader utan att kunna köra bil, jobba, gå hundpromenader, fredagshandla med mamma, springa efter Stella m.m. Blir galen bara jag tänker på det.

Nu ska jag fika med Rudolf sen bär det av till jobbet.