Halvligger snörvlande i soffan och känner mig ledsen. 10 år sen tsunamin och det uppmärksammas förstås i olika minnesprogram. Intervjuer med drabbade som mist sina nära och kära. Hur mammor och pappor förtvivlat letar efter sina barn för att inte hitta dom eller ännu värre måste identifiera sina egna barn.
Det visas bilder och filmsnuttar på saknade och älskade familjemedlemmar som alla drogs med av denna fruktansvärda flodvåg.
Jag blir illa till mods och funderar på hur man överhuvudet taget klarar av en sådan här händelse, jag skulle aldrig göra det. Det är en sak som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar