Så här sista dagen som sambo med fransosen så ville Carlos visa mig ett riktigt fint promenadstråk på morgonrundan.
Vi gick och gick och till slut kom vi ner till Lillsjön där det visade sig att det fanns en strandpromenad. Hur mysigt som helst och Carlos verkade van att gå här. Fast oroliga hundmormor höll hårt i kopplet så han inte skulle drutta i eller ännu värre hoppa i.
Sen fick jag några paranoida tankar som "tänk om jag svimmar/snubblar/faller ihop död här då kommer Carlos att drunkna" vem hör mina rop på hjälp då när jag ligger avsvimmad eller ännu värre död här på strandpromenaden som förvissso var väldigt fin men vad hjälper det som död?
Ett tag trodde jag vi gått vilse där i skogen när vi skulle försöka hitta hem. Men Carlos, det är en kille att lita på. Han hittade såklart!
Helt plötsligt gjorde han en avstickare och gick hit, ställde sig utanför dörren och blängde på mig precis som "öppna då!" Misstänker att farmor och farfar bor just här, lilla gullis han ville hälsa på dom. Kanske är less på mormor nu efter 10 dagar som tillfällig sambo?
Snart hemma, långa benet före och solen skiner från en klarblå himmel idag med. Kan det bli bättre?
Snart ska vi åka hem och softa under parasollet hemma på gräsmattan. Resten av dagen kommer bli en evighetsväntan..väntan på att Emilie, Jogge och lilla Stella ska landa 22.45.
Åh, vad vi längtar efter dom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar