I går så var längtan så stor efter den här lilla bönan så jag var bara tvungen att åka och hälsa på henne.
Trängde mig på något sätt inte på utan frågade artigt först naturligtvis. Är fortfarande rädd att jag är den tjatiga, jobbiga mormodern som aldrig låter familjen vara i fred.
Dessutom mutade jag med sushimiddag, fast såklart var inte just den döa fisken avgörande om jag fick göra ett besök eller inte. Carlos hade hört när Emilie pratade med mig i telefonen så han visste att mormor var på ingång och hade för säkerhets skull stått placerad en centimeter från ytterdörren så han inte skull missa min ankomst. Gulle!
Stella hade precis vaknat och var gulligare än någonsin. Hon är i en sådan härlig period nu, pratar, grimaserar, pekar, gör roliga ljud m.m. Men det mest underbara är när hon skrattar åt Carlos. Han behöver bara visa sig när hon sitter på golvet så fnissar hon gulligt. Så fantastiskt att se, barn och djur. Finns inget bättre.
Stella är överlycklig över sin förtidiga 1-årspresent från farmor och farfar. En fräsig trehjuling som är så fiffigt utrustad med ett handtag i aktern så föräldrarna kan putta på så länge inte fötterna når tramporna. Skulle behövts på 80-talet...så hade man sluppit onda, krökta ryggar.
Visst finns det en viss likhet mellan bilderna där Emilie sitter på sin trehjuling? Kanske inte utseendemässigt men glädjen. 29 år års sedan Emilie fick sin trehjuling av morfar och apan Lingonkvist hänger med än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar