Jag är inte så noga med hur jag klär mig. Huvudsaken man är hel och ren har jag fått inpräntat i skallen under hela uppväxten. Och sen att man inte skulle vara baaaar i halsen heller. En stickig kliande halsduk var A och O när jag var liten och termometern visade kallt.
Blev därför full i skratt när jag i går kväll bytte om på jobbet. Det skar sig lite färgmässigt, aprikosfärgade strumpor mot den cerisefärgade bussarongen.
Tur att man jobbar bland likasinnade, mina boende är inte heller så noga med klädseln, färgmatching och vårmodet.
Den här veckan har vi Teknikvecka på min avdelning på jobbet. Ett mycket bra initiativ från dagpersonalen. Det finns mycket för våra boende att titta och känna på. Dom känner igen sakerna och det blir automatiskt en minnesväckare som sätter igång minnesträningen, s.k trigger på fackspråk.
Triggers är viktiga inom vårt arbete med demenssjuka, personerna blir förhoppningsvis lyckligare när dom minns sakerna och vi hittar ett gemensamt intresse att prata om.
En annan viktig sak är att vi fångar upp vad personerna har arbetat med innan pensionen och intresse förstås. Har vi t.ex en f.d snickare så är passande triggers givetvis verktyg, spikar, skruvar och en snickarbänk. Men såklart kan det vara en stor säkerhetsrisk också, kan ju gå tokigt med en hammare om personen i fråga blir arg någongång. Vilket är ganska vanligt.
Om jag skulle, gud förbjude, få en demensdiagnos och hamna på ett boende skulle passande triggers för mig vara: En låtsaskatt eller hund som jag skulle kunna gosa med, en bärbar dator, en Iphone, fotografier på min familj, schlagermusik, en rosa fjäderboa och en skön kudde.
Rudolfs kommande triggers skulle vara: snickarskjorta, tumstock, verktyg, sachsmotor, cylindrar, packsatser, kolvringar, veteranmopedtidningar, en dunk fernissa och grillkorv.
Nästa vecka är det Modevecka på agendan och då pryds avdelningen av gamla kläder, hattar, väskor och annat från förr.
Är det någon av mina läsare som sitter på en massa passande triggers som ni inte har något behov av så får ni gärna höra av er. Vi tar gladeligen emot på Solängen.
Status på knölen på dumma hälen efter två nätters jobb: Vid tretiden blev jag livrädd! Skulle resa mig för att gå på ett larm då det plötsligt värkte om möjligt ännu mera i hälen. Kunde inte belasta foten alls och hann tänka att nu är det kokta fläsket stekt. Satte mig på en stol och vilade, efter en stund kändes det bättre. Har definitivt inte tid med någon hälseneruptur nu!
Vecka 20 passar bättre om jag får bestämma.
Undrar så över orden jag rapar mest enligt ett tramstest på fb. Kommer? Klistra? Gustav förstår jag, det känns mera jag.
Nu dags för sängen, i morgon ska jag lämna Stella på förskolan. Hoppas hon inte blir ledsen när mojmoj vinkar hej då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar