I går på förmiddagen fick jag ett mess från Emilie "Stella ropar på mojmoj!" hördes dessvärre inte ända hit. Fick ett mms också som gjorde att mitt hjärta smälte igen. Kan man vara typ kär i sitt barnbarn? I sådan fall är jag det.
Bar sig inte bättre att jag tog mig en sväng för att hälsa på henne och Carlos. Hade han kunnat ropa på mojmoj hade han givetvis också gjort det. Klart man rycker ut när världens mest underbara barn kallar på en.
Lilla älskade vackra barn, du gör mig så lycklig!
Något annat som gjorde mig otroligt glad och framförallt stolt var när all personal på "min" avdelning fick en uppskattning som hette duga av en anhörig med familj.
Varsitt litet halssmycke i silver härifrån, så fantastiskt fint gjort. Har under mina snart 40 år inom vården ALDRIG fått någon som helst uppskattning av anhöriga som mäter sig med denna.
Någon chokladask till jul som oftast är slut när vi på natten stämplar in..haha. Eller på sin höjd någon mindre välsmakande romrussin kvar i asken. Men mest får vi inom åldring/demensvården skit, gnäll och klagomål. Anhöriga är sällan nöjda.
Blev rörd av tacksamhet och kommer bära det med stolthet...because, I´m a star! Tack snälla snälla familjen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar