Lite update från sjukstugan. Maken har således varvat soffliggandet med täta toalettbesök. Han gick vänligt ut från sovrummet när jag kom hem och överlät sängen till sin slitna hustru som somnade innan jag landat och sov till 15.30, galet!
Tack, det var rart av dig. Natten i natt går till historien, jag brukar inte vara den som gnäller, men nu är måttet rågat.
För första gången kände jag att vi borde vara en till på natten, i alla fall dessa nätter när tre, ibland fyra rörelselarm med alla STOR fallrisk är igång samtidigt plus att dörrlarm....typ HELA natten.
Ett tystnade så småningom men hur slut får man vara, jag kan inte på något sätt ta ansvar att ingen ramlar och bryter lårben eller krossar skallen.
Sen har jag ju resterande boende som också behöver sina tillsyner, ompyssling och trygghet. Dessa stackare hann jag knappt med. Hemsk känsla att känna sig så otillräcklig...
Hann i stort sett inte med något annat än löpa runt i korridoren och natta oroliga själar 3574 ggr känns det som, tror jag satt ner högst en kvart totalt.
Svårt att ta hjälp från andra avdelningen också där läget var i stort sett likadant. Sen är ju tanken att jag ska hjälpa till på den andra också när det behövs, i natt var det otänkbart. Min rygg känns inte alls bra och jag är livrädd att den rasar ihop totalt!
SÅ! Nu har jag kräkts ur mig lite, känns genast bättre! Tack för att ni orkade med mitt gnäll.
Snart dags igen, ytterligare en natt och jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer bli lugnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar